Belgian 1860-1949 Belgian painter, printmaker and draughtsman. No single label adequately describes the visionary work produced by Ensor between 1880 and 1900, his most productive period. His pictures from that time have both Symbolist and Realist aspects, and in spite of his dismissal of the Impressionists as superficial daubers he was profoundly concerned with the effects of light. His imagery and technical procedures anticipated the colouristic brilliance and violent impact of Fauvism and German Expressionism and the psychological fantasies of Surrealism. Ensor most memorable and influential work was almost exclusively produced before 1900, but he was largely unrecognized before the 1920s in his own country. His work was highly influential in Germany, however: Emil Nolde visited him in 1911, and was influenced by his use of masks; Paul Klee mentions him admiringly in his diaries; Erich Heckel came to see him in the middle of the war and painted his portrait (1930; Cologne, Wallraf-Richartz-Mus.); Alfred Kubin owned several of his prints, while Marc Chagall and George Grosz also adapted certain elements from Ensor. All the artists of the Cobra group saw him as a master. He influenced many Belgian artists including Leon Spilliaert, Rik Wouters, Constant Permeke, Frits van den Berghe, Paul Delvaux and Pierre Alechinsky.  Related Paintings of James Ensor :. | The Flagellation | Louis XIV Playing Billiards | Let the Little Children Come to Me | The Puzzled Masks | Devils Tormenting a Monk |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Niccolo di Pietro Gerini
Italian Painter, active ca.1368-1415 died in Florence in 1415, earned reputation of an important Italian painter. He represents giottesque school, in the tradition of the Andrea di Orcagna (1320-1368) and of Taddeo Gaddi. His father Pietro Geri is registered as a member of Lucas Guild in 1339. Niccolo worked mainly in Florence, although he also carried out commissions in Rome (Vatican), Pisa and Prato. He was first recorded in 1368 as a member of the Arte dei Medici e Speziali in Florence but is identifiable with the Niccolo dipintore who collaborated with Jacopo di Cione on frescoes for the Guildhall of the Judges and Notaries in Florence in 1366. It is self-evident that he is the Niccolaio dipintore who worked with Jacopo di Cione on the altarpiece of the Coronation of the Virgin (presently in London, National Gallery) for St Pier Maggiore, Florence in 1370 and was paid 12 golden florins per disegnare la tavola dell altare in November of the same year. He designed the altarpiece and the elaborate throne canopy with his usual fine painting and detailed ornaments whilst Jacopo di Cione was depicting side saints. This altarpiece is amongst of very few largest commissioned in 14th century Florence. It was seemingly commissioned by Albizzi family. He was collaborating with Jacopo di Cione on Coronation of the Virgin (Accademia, Florence) in 1372. Offner and Steinweg suggest that he was responsible for the design and fine painting and Jacopo for the execution of saints. It was commissioned by the mint of Florence Zecca Vecchia on the same year. In 1383 Gerini again worked with Cione on a fresco of the Annunciation in the Palazzo dei Priori, Volterra. This fresco clearly shows the work of two very different artists: Niccolo di Pietro Gerini (design and very fine painting) and Jacopo di Cione (broadly painted saints and side decoration). In 1386 Niccolo frescoed the façade of the Bigallo, Florence. He also frescoed Sant Ambrogio church in Florence Gerini performed the Crocefissione of St Felicita church in Florence. His hand is clearly on sacrestia of the basilica of Saint Croce to Florence with Scenes of the life of Christ. Between 1391 and 1392 he worked in Prato where he frescoed Palazzo Datini, church of Saint Francisco with Lorenzo di Niccolo and Agnolo Gaddi. He also frescoed capitolare of the church of Saint Francisco, Pisa. Very typically for Gothic depiction Gerini figures have large chins, sloping foreheads, and sharp noses whilst their bodies are squat and frontally displaced. Another important artist Lorenzo di Niccol?? di Martino was trained in Niccol?? di Pietro Gerini workshop and later collaborated with the master but was not his son as sometimes erroneously stated. Gerini though had a son Bindo di Niccolo di Pietro Gerini, born in 1363, who is registered as member of Lucas Guild since 1408. Niccolo di Pietro Gerini works can be found in major art galleries of Rome, Vatican, Florence, London, Milan, New York, Los Angeles, Amsterdam, Berlin, Paris, St Petersburg, Boston, Cambridge, Budapest, Birmingham, Pegalo, Prato, Pisa, Altenburg, Avignon, Denver and several other museums.
Pantaleon Szyndler
painted Slave woman in 1846 - 1905